blommandeting.blogg.se

Gessar, gesneriacéer eller gloxiniaväxter som de även kan kallas. Dessa växter heter så för att de tillhör familjen Gesneriaceae, familjen gloxiniaväxter. Denna stora växtfamilj omfattar ungefär 3200 arter som är spridda över alla världsdelar förutom antarktis. Ur denna familj ser vi ganska så många representanter utav i handelsträdgårdarna och i våra fönster.

 

För mig är denna växtfamilj mycket intressant och jag samlar och har samlat på olika arter och sorter under flera år. Jag tycker det ligger något spännande och nästan magiskt över denna familj så jag skulle vilja skriva lite kortfattat om de vanligaste arterna och hur man odlar dem så att du också kanske upptäcker samma intresse.

 

 

Från början odlade man Saintpaulia ionantha, men därefter har man funnit andra arter som man även har hybridiserat med. Den kommer ursprungligen från en region vid namn Usambara i Tanzania, en mycket hotad biotop där den är extremt utsatt. Utav sex stycken vilda arter i släktet Saintpaulia tror man nu att en art, S. pusilla är helt utdöd i det vilda, resterande arter är även dem hårt utsatta.

  

I och med korsningen med andra arter finns det till exempel också grenande former av sainpaulia som får ett stort antal bladrosetter. Det finns sorter med runda eller spetsiga, raka eller krusiga, gröna eller variegerade blad. Därtill finns det blommor i allt från vitt, blått, lila, rosa, nästan rött och allt däremellan. Vissa blommor är randiga från centrum (chimera), spräckliga (fantasymönster) eller tonade och har flera färger på samma blomma. De kan också var enkla, halvfyllda eller helt fyllda, platta eller någorlunda klockformade, eller vara av wasp - typ, alltså lite smalare kronblad och ett gracilare utseende. Ja, det finns extremt många sätt som en saintpaulia kan se ut på, och en uppsjö av sätt man kan kombinera alla dessa egenskaper. Därför är det inte konstigt att det finns särskilda sällskap runt om i världen för de entusiaster som brinner för att att odla och bevara denna växt i alla dess former.

 

Detta är en lättodlad krukväxt om man följer dess motto: lagom. För saintpaulian vill ha lagom av allt. Lagom med vatten, inte snustorrt och absolut inte blött. Lagom med ljus, står den mörkt kommer inga blommor och står den i full sol blir den bränd och får förstörda blad. Lagom temperaur, men absolut inte kallt.

Rent generellt är väta, kyla och mörker de största fienderna, då ruttnar bladen mycket lätt. Trots detta är växten ganska förlåtande och belönar dig med blommor om du gör rätt.

 

Du förökar en saintpaulia som enklast genom att ta ett blad, skära ett rent snitt så att det finns ett par centimeter kvar av bladstjälken och sedan sticka ner stjälken i jord. Håller du sedan jorden fuktig kommer det sticka upp några små plantor vid varje blad efter ett par månader. Man kan sätta en plastpåse över krukan för att hålla fuktigheten uppe. När de små plantorna tittat upp kan du plantera om så att varje planta sitter i en enskild kruka. Nu är det bara att odla den som vore det en vuxen planta, fast med lite mer koll så att den inte torkar ut eller står för blött.

 

Verkar detta vara en intressant växt att odla och om du vill veta mer så har Svenska Saintpauliasällskapet mycket bra informaton och bilder man kan se på, där finns nytt att lära sig för alla oavsett vad man redan kan. 

 

Men visst är det underligt och nästan lite skrämmande att den nästan vanligaste krukväxten i världen är bland de mest hotade och ovanliga i det vilda?

 

Är likt saintpaulian idag en vanlig syn ute i butikerna. Precis som saintpaulian kommer kornettblomman från Afrika, är känslig om den får för mycket vatten och finns i ganska så många former. 

 

Släktet Streptocarpus omfattar ungefär 18 arter. De kännetäcknas av många trumpetliknande blommor i stänglar. I släktet kan man också dela in arterna i enbladingar eller flerbladingar. Enbladingarna bildar nämligen endast ett stort blad under sin livstid, följt av en pampig blommning med många blommor. Efter den har bildat frö dör plantan ner och nästa generation gror så småning om. Flerbladiga kornettblommor är dock de vanliga och lätta sorterna att odla. Håll dem från att stå blöta och låt de stå så ljust som möjligt så tackar dem med en lång och stor blommning under det ljusa halvåret.

 

Det finns vita, blå, lila, rosa, gula, röda och nästan svarta streptocarpus-sorter och såklart allt däremellan. Ofta kan de två övre kronbladen ha en annan färg än resten av blomman, och ofta finns färgade linjer som går från svaljet och ut på kronbladen, detta är det många vilda arter har och det är ett dominant drag hos denna växt.

 

Det finns även ett närbesläktat släkte vid namn Streptocarpella. Dessa arter är grenande i sitt växtsätt och är  miniversioner av kornettblommorna.

 

Vanlig streptocarpus förökas antingen som man förökar saintpaulia, alltså tar ett blad och sticker ner stjälken i jord och håller det fuktigt. Men man kan också ta och dela bladet på mitten och skära bort den grova mittnerven. Kvar har man då två långa bladbitar som man sätter någon centimeter ner i jord så att snittytan hamnar i jorden. Håll fuktigt, gärna med plastpåse över så kommer snart massvis med småplantor dyka upp längs bladhalvorna, oftast mer än man kan spara själv. Då blir det till att ge till vänner och bekanta.

Här visar Dibleys hur man förökar Streptocarpus på olika sätt.

 

Femöring eller ugglemor som den i vissa delar av landet har kallats, är en rhizombildande växt. Denna blomma bildar alltså jordstammar som den överlever torrperioder med i naturen. De olika arterna förekommer vilt i Centralamerika. När omständigheterna blir svåra och det börjar röra sig mot torka i naturen så går plantan självmant in i ett läge då kraften riktas mot att bilda dessa jordstammar. Delar ovan jord torkar in och kvar är plantan i dvala i jorden. Efter ett par månader när fukten och det mildare vädret är tillbaka så skjuter groddar upp och nya plantor har snabbt dykt upp igen.

 

När det väl är gynnsamt för växten har den inte all tid i världen att blomma och sätta frö, därför är plantorna ofta översållade av blommor för att den ska få en minsta chans att fröa av sig under regnperioden.

 

Femöringen är ganska svår att hitta i handeln. Endast en gång har jag stött på den som planta att köpa, annars kan det förekomma att den säljs på våren tillsammans med lökar och knölar. Vanligast är då lila, vita eller rosa sorter, vanligen utan sortnamn.

 

I övrigt finns femöringen i de flesta färger och storlekar, som dubbel eller enkel blomma och med mörkt eller ljust bladverk.

 

Nu har vi en väldigt tur i norden att det finns en växt som denna. En växt som går i dvala och som ger så mycket blom den kan när den har möjlighet. För när vi har vinter och mörkt i våra fönster, ja då kan vi ha våra rhizomer förvarade i plastpåsar i en byrå eller liknande ända tills våren och ljuset kommer tillbaka igen. Plantan växer upp fort och är en extremt tacksam blommare i våra fönster. 

 

När säsongen är slut och det börjar bli mörkare fram mot hösten så vissnar plantan ofta själv ner och så har man krukor fulla med rhizomer att skörda inför nästa säsong.

 

Det går också att ta sticklingar att rota i vatten eller direkt i jord, men då bör man se till att göra det tidigt på säsongen så att rhizomer hinner bildas innan hösten.

 

Narrhuvan, Kohleria